Bättre Som luft

Missade du första delen av min novell från 2010? Läs den här.


Fortsättningen:

Jag hörde ett pipande ljud i öronen vilket påminde mig om att det var morgon. Jag gick upp och klädde på mig mina fula jeans och min t-shirt. Men min mage var tom, på den där hemska känslan. Den där klumpen i magen. Den jag brukade kräkas av.
Mina ben förde mig snabbt ner till köket där jag tog en macka och ett glas juice. Sen började jag gå mot skolan.

Jag gick ut genom vår bruna fula dörr och började gå ner för trappan. Jag mötte min tioåriga granne. Hon var precis som jag. Lite utanför eller vad man skulle kalla det. Jag log lite mot henne, men fick inte tillbaka någonting förutom ett:
"Hej Blöjtjejen!"
Hon garvade och sprang därifrån.
Jag blev förvirrad och fattade ingenting. Sen gick det upp för mig vad hon hade menat. Klumpen kom tillbaka, och var värre än någonsin. Jag borde ha fattat! Jag betyder ju ingenting för dem! Jag sprang istället för att ta bussen. Jag tog en omväg, för att inte möta dem! Allt var så hemskt. Efter ett tag så var jag framme vid den där jäkla skitskolan.

"Latifa! Hur kan man vara så klumpig och komma för sent när det till och med är sovmorgon!?" skrek min fröken argt till mig inför hela klassen. Klockan var en minut över, och jag gick ledsen till min plats längst bak.
"Du kanske behöver en potta?" sa en välkänd ironisk röst. Jag tittade blygt upp och mötte Rebeccas hemska ögon. Hon log ett hånande leende.
"Eller så kan du ju gå och pussa Lukas!" skrattade hon, likt alla andra. Fast inte han... Jag sneglade mot honom men tittade fort ner igen. Det föll en salt tår ned i mungipan.
"Kolla vad Latifa har ritat!" brast Linn ut och gav en lapp till vår lärare.
"Det verkar som om någon inte gillar vår lärare... Hon har ritat honom som apa!" Sa hon och stirrade taskigt på mig. Jag blev tjock i halsen och mina ögon blev svullna av alla tårar. Jag kände en sådan fruktansvärd avsky mot henne.
"Ut!" skrek läraren, och jag sprang. Jag sprang till toan och låste in mig. Mina knän vek sig och jag föll gråtande ned på golvet och kräktes.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0