Inspiredme

Emelie Dellby Svensk ,Oktober 2010

Bättre som luft 

Jag släpade fötterna efter mig och tänkte på alla hemska saker dem hade gjort mot mig. Jag gick mitt i gatan och hoppades på att bilen skulle göra samma sak mot mig som mot mamma. Det föll en tår ur mitt öga när jag tänkte på henne. Hon hade haft ett fantastiskt liv, och det var hon värd. Men jag, jag har det fruktansvärt. Och inte får jag dö?

Jag började gå lite snabbare för att få festen avklarad. Jag hade aldrig gått på någon av Rebeccas fester förut. Så jag fattade inte vad som hade fått dem att ändra sig. Men kanske skulle dem sluta mobba mig nu, tänkte jag med lite hopp. Jag gick mot trappan upp till hennes dörr. Huset var vitt och sagolikt, ett sådant jag alltid velat bo i.
Mina steg var lätta mot trappan och just när jag skulle plinga på så smällde någon upp dörren i ansiktet på mig. Jag trillade bakåt medan blodet rann ur min näsa. Det nådde min darrande läpp och jag tittade försiktigt upp mot Rebecca, Matilda och Linn. Dom stod och flinade åt mig, men när dem fattade att jag faktiskt kollade på dem så stelnade dom till.
"Ojdå... Förlåt." sa Rebecca med ett uttryckslöst ansikte.
"Det är okej." mumlade jag och tittade ner. Men dem hade redan gått. Jag suckade och gick på ostadiga ben in i huset. Det var jättefint inomhus, och det kändes ännu större än på utsidan. Jag kom in i deras hall som ledde mot det välordnade vardagsrummet. Rebecca och hennes kompisar stod under en jättestor discokula och pratade.

"Latifa, du skulle väl inte komma?" Sa Rebeccas mamma ovälkomnande. 
Och vad svarar man på en sådan sak, tänkte jag för mig själv.
"Em, Rebecca bjöd mig." viskade jag knappt hörbart. Hon höjde ögonbrynet mot mig och sneglade på sin dotter. Sedan gick hon iväg med ett fnysande.
Jag började sakta gå in till dem andra som stod i en klunga runt Rebecca.

"Kom. Sanning eller Konka!" Sa hon med sin pipiga röst. Jag höjde ögonbrynet och gick till soffan där alla satte sig.
"Okej, jag börjar!" fnittrade hon. Och alla andra log glatt.
Jag satt längst bak med kutande rygg och håret framsvepande över ögonen. Jag försökte gömma mig, gömma mig för dem.

"Latifa!" skrek hon glatt så att alla vände sig om mot mig.
"Sanning eller konka?" Jag knep ihop ögonen och väntade på att jag skulle vakna. Det kunde inte vara sant! Men när jag öppnade ögonen då var det det. Och jag var fortfarande i helvetet.
"Sanning." viskade jag tyst. Rebecca log varmt.
"Säg en pinsam sak, och vem du är kär i!" sa hon överväldigande.
Jag blev röd om kinderna och skämdes ihjäl.
"Måste jag?" pep jag tyst och gjorde mig så liten som möjligt igen. Hon nickade och log.
"I femman så kissade jag på mig...Och jag gillar Lucas." sa jag blygt och tittade ner i golvet. Jag såg hur allas ögonbryn höjdes en centimeter och jag mådde dåligt.
"Men det är ju inget att skämmas för." sa Rebecca och log snällt mot mig. Jag blev lite gladare och resten av festen var faktiskt ganska kul. Ingen var taskig iallafall. Det kändes konstigt men ändå väldigt skönt.

"Latifa, din pappa är här." Sa Rebecca när folk började dra sig hemåt. Hon böjde sig fram och gav mig en snabb kram innan hon gick tillbaka till bordet. Jag gick nöjd ut genom dörren och fram till pappa. Och sedan så somnade jag i bilen.



Som sagt kommer nästa del av min novell redan imorgon. Och kom ihåg när ni läser: Jag skrev den för ett halvår sedan...